Eneforhandlers krav på avgangsvederlag og rimelig oppsigelsestid

I den såkalte Webasto-dommen fra 2014 avgjorde norsk Høyesterett at eneforhandlere ikke kunne benytte agenturlovgivningen som grunnlag for krav om erstatning ved eneforhandlerforholdets opphør.

Les om utgangspunktet fra Webasto-dommen for forhandlerforholdets opphør her.

Høyesterett lot likevel «døren stå litt på klem» idet de gjorde en henvisning til en gammel dom (Tampax-dommen) der det ble uttalt at analogisk anvendelse likevel kunne tenkes "i spesielle tilfelle, hvor man ellers ville komme til svært lite rimelige resultater".  

Sveriges Høyesterett har nylig kommet til samme resultat for svensk retts vedkommende. (Dom av 14 Februar 2018) – T85-17). Her gikk en eneforhandler av Massey Ferguson til sak og krevde vederlag basert på en analogisk anvendelse av agenturreglene. Svensk Høyesterett brukte samme argumentasjon som norges Høyesterett gjorde i Webasto saken – og kravet ble avvist. Den svenske Høyesterett gjorde for øvrig også et poeng ut av at dette ga et resultat likt det som tidligere var slått fast i Norsk og Dansk praksis.

Også Sveriges Høyesterett tok en reservasjon for «spesielle tilfeller» når de i dommens pkt 19 uttaler: "…Vad som nu anförts talar mot att öppna för en generell möjlighet för återförsäljare att erhålla avgångsvederlag i analogi med handelsagenturlagen eller liknande lagstiftning. En sådan analog tillämpning bör kunna komma i fråga endast när skyddsbehovet för återförsäljaren framstår som särskilt starkt, exempelvis när återförsäljaren har haft en osjälvständig ställning.".

Med dette kan vi slå fast at rettstilstanden er svært lik i de nordiske land. Sveriges Høyesterett er noe mer konkret enn den norske Høyesterett med hensyn til de forhold som er relevante ved bedømmelsen av når man kan anvende agenturlovens bestemmelser analogisk. Men i praksis er nok forskjellen liten.

Avgjørelsen er i tråd med det som var ventet og slik sett ingen stor overraskelse.  Saken inneholder imidlertid et annet spørsmål alle med eneforhandleravtaler bør merke seg. Og det er spørsmålet om hvilken oppsigelsestid som skal benyttes der intet er avtalt.

Dette er et spørsmål som i praksis skaper mye krangel. Er oppsigelsetiden for kort vil det være vanskelig for forhandleren å tilpasse seg livet etter avtalens utløp. Ofte vil det være nødvendig både å justere antall ansatte, redusere lokaler osv osv. Å foholde seg til en generell rimelighetsstandard er som å måle lengden på en gummistrikk. En konkret rettsnor vil kunne avverge mange konflikter.

Svensk Høyesterett la til grunn at det gjelder en ulovfestet regel om at forhandleren har krav på rimelig oppsigelsestid. Domstolen slo videre fast at avtaler som inneholder «urimelig korte» oppsigelsesfrister bør kunne revideres etter bestemmelsene i (den i Norge likelydende) avtalelovens § 36. Så langt er rettstilstanden lik i Norge.

Den svenske Høysterett følte likevel et behov for å være noe mer konkret og uttalte at "Frågan om hur lång en skälig uppsägningstid bör vara har stor praktisk betydelse. Återförsäljaravtal varar ofta över lång tid och det är inte ovanligt att det är oreglerat mellan parterna vad som ska gälla i fråga om uppsägningstid…".

Basert på en henvisning til bla Agentloven, alminnelig brukte standardkontrakter (EÅ 04) og dansk praksis slo retten deretter fast at:  "…Mot den anförda bakgrunden finns det goda skäl för att utgångs-punkten vid långvariga återförsäljaravtal utan villkor om uppsägningstid bör vara att återförsäljaren vid en uppsägning från leverantören har rätt till en uppsägningstid om sex månader. I vissa situationer kan omständigheterna vara sådana att återförsäljaren inte har behov av en sådan uppsägningstid. Så kan vara fallet om handelsbruk på området utvisar en annan praxis eller om återförsäljarens skyddsbehov är begränsat (jfr NJA 2009 s. 672). Å andra sidan kan det inte uteslutas att i särpräglade fall en återförsäljare kan behöva en uppsägningstid som skäligen bör vara längre än sex månader…".

I Sverige vil altså utgangspunktet være at der avtalen er taus vil det gjelde en oppsigelssfrist på 6 måneder.

I Norge har vi ingen Høyesterettsdom som er like konkret i sin angivelse. I teorien har det vært lagt til grunn at en «oppsigelsestid på 3-6 måneder normalt ikke vil være urimelig..».

Med bakgrunn i hyppig samhandel mellom Norge og Sverige, og at rettstilstanden i våre to land for øvrig er lik, vil nok dommen være et godt argument å legge 6 måneder til grunn skulle man komme opp i en tvist om oppsigelsestidens lengde.